Jag har tänkt på dig mycket på sistone. Det var snart 4 år sedan. Känns så overkligt, tror inte jag fattat ännu. Tror fortfarande att jag ska springa in i dig nånstans. Det var ju vi 5 som var "la familia", som skulle hålla ihop. Vi gjorde ju det från 1:an till 9:an. Vad hände sen? Du slog dig lös, gjorde revolt. Du blev hunden i familjen. Sen började vi gymnasiet och den enda jag fortsatte ha kontakt med var J. Visst vi pratade med de andra och så när vi träffades men aldrig nåt mer. Men med dig var det annorlunda, du var alltid så glad och sprallig när man träffade dig. Alltid glad att se en och frågade hur det var med allt. Kommer fortfarande ihåg hur du såg ut i detalj då jag träffade dig på bussen några dagar innan. Några dagar innan.

Det var söndag förmiddag jag fick veta. Såg dina föräldrar åka runt i bilen hela förmiddan. Så jag ringde hem till mamma. Hade något hänt dig? Det var som om jag kände det i magen. Dom hade inte hört något men några timmar senare ringde pappas kusin som har polisradio och berättade att en 16-årig flicka från Njurunda var anmäld försvunnen. Jag visste direkt. Det var DIG dom pratade om. Kommer ihåg när jag fick ringa J och berätta. Det var så jobbigt. Min första tanke var vi måste hjälpa till att leta så det gjorde vi hela den kvällen och de tre kommande dagarna. Men ingenting. På nätterna låg jag och tänkte att du skulle komma och knacka på min ruta och säga att du var hemma igen. Lyssnade på Mew - 156 i mp3:n och sov nog inte många timmar dom där dagarna. Sen på torsdagen den 11 september fick vi beskedet.

Du var borta för alltid. 

Men jag fattar ändå inte. Jag har sett din grav, din kista. Har sett din familj och dina vänner sörja dig. Jag har sett din mördare bli straffad men värst av allt har jag sett ett fotografi på din livlösa kropp. Ändå känns allt så overkligt, som en återkommande mardröm.

September är en tuff månad.

16 år, 9 månader och 2 dagar. Jag glömmer dig aldrig. You made a mark inside my heart.