Allt var på skämt. Tjatade om att vi skulle skaffa barn. Jag skrattade. Du skrattade, ibland. Men du sa nej, sa att vi skulle ha riktiga jobb först, vara vuxna, vara över 30. När jag är 30 vill jag vara färdig med barn. Jag har alltid velat ha barn tidigt, mamma fick mig när hon va 21, mormor fick mamma när hon va 17. Jag däremot kommer få barn när jag är 30, om jag kommer få något överhuvudtaget. Jag fattar inte varför man ska vänta så länge? Vad är det som säger att jag kommer vara en bättre mamma om 10år? Vad är det som säger att jag kommer tjäna mer pengar då? Tänk om vi aldrig får något toppjobb, ska vi strunta i barn då? Dessutom anser ju jag att ju bättre jobb man har, desto mer jobbar man och desto sämre förälder blir man.

Hörde en historia häromdagen som fick mig att tänka. En tjej som blev lämnas för att hon råkade bli gravid. Skulle du lämna mig om jag blev gravid? Har svårt att tro det men man vet aldrig. Du verkar så rädd för att binda upp dig till mig. Och inte vet jag, kanske inbillar jag mig att jag skulle vilja ha barn bara för att jag vill binda upp mig vid något. Kanske är det den biologiska klockan som spökar eller stressen för att så många andra i min ålder börja stadga sig och bilda familj. Men det känns som om alla börjar få ordning på sina liv medans jag fortfarande trampar runt på samma plats. Med mina fjantiga problem och min förbannade ångest.